Sjuk & Dålig...

Ett år och ca tre månader sen, så länge sen är det som jag var sjuk senast, om man inte räknar det lilla intermezzot på midsommarafton när jag åt dåligt gravad lax och fick spendera återstoden av dagen och natten på badrumsgolvet...
Denna gången var det ett riktigt lurigt litet förkylningsvirus, fattas bara annat, för att ta sig förbi mitt immunförsvar. Redan på onsdagen så pockade det på min uppmärksamhet när jag vaknade och kände att det var lite strävt i halsen, men så kan det va ibland ju, ordnar sig efter morgonens tallrik med gröt, och det gjorde det den dagen oxå. Gick på friskis stationsgympa i vanlig ordning på kvällen. Så kom torsdagen, även idag lite irritation i halsen, gröten botade återigen, men en konstig trötthet smög sig på, och jag började ana oråd. Drack ett par koppar te för säkerhets skull och försökte lura iväg förkylningen genom att vila bort den, och ge mitt immunförsvar fritt spelrum. Framåt femtiden kändes allt frid och fröjd igen, nöjd efter att ha käkat en portion med vitlöksstinn currygryta, så cyklade jag till kvällens friskispass, frisk, så klart (nåja, garderade med två alvedon innan jag gav mig av...).
Fredag, åhh.... Gårdags kvällens känsla av välmående var en enda stor kupp av förkylningen för att mina små tappra soldater i lymfsystemet skulle tappa fokus. Min hjärna hade förvandlats till seg goja, minst en grad över normal kroppstemperatur och lustigt okontrollerbar, ungefär som den färgade vätskan i en lavalampa. Immunförsvaret började naturligtvis inse allvaret i situationen, inte nog med feber, även mina mandlar hade svullnat till dubbel storlek för att stävja anfallet, och en osannolik produktion hade inletts någonstans ovanför bihålorna. Jag var sjuk, på riktigt. Spenderade merparten av dagen i min säng och tyckte synd om mig själv, fick god hjälp av Lars Winnerbäck oxå. Emellanåt hann jag med ca 10-12 koppar te, samt att vara stingslig och otrevlig mot mina msn-kamrater.
I ett tafatt försök att hjälpa min kropp på traven i kriget mot elaka viruset, rev jag rå vitlök över köttfärssåsen, gott, men föga verksamt.
Lördag, nu hade självömkan gått över i ren irritation, hade inte tid att vara sjuk ju! Följde med mamma på shoppingtur, men redan efter andra affären började jag dra henne i jackärmen för att få åka vidare. Målet som hägrade var en onaturlig dragning till kebab, under min sjukdomsperiod hade jag byggt upp ett enormt sug efter anrättningen, med bröd, och svag sås.
När vi anlände till pizzerian i Lyckeby(bästa kebabrullen; AVA-vägen!), hade mitt näsduksförråd börjat närma sig en kritisk nivå, men inget skulle hindra mitt kebabfrosseri. Hämtade bestick och en ansenlig mängd servetter, sen var det bara att hugga in. Mums, mums.
Enligt ordination från doktor-vännen, köpte jag allra pliktskyldigast (mmm... så var det....) godis och läsk på coop/maxi innan mamma körde hem mig till min lilla sjukdomskuvös, så jag kunde fortsätta vältra mig i melankoli över detta hemska förkylningsöde.
Mot bättre vetande blev det en långdragen MSN-afton, som övergick i nattfilm på tv 4 (handlade om en pratande papegoja, jättebra!).
Idag är det söndag, och utan att bli alltför övermodig, törs jag påstå att jag ridit ut stormen. Endast 5 snytningstillfällen idag, varav den senaste för flera timmar sen.
Antar att även mitt stridbara immunförsvar behöver få sig en liten utmaning nu och då för att inte tappa sina färdigheter i biologisk krigsföring...