miljöskada

Efter intensivt umgänge med vännen som vanligtvis bor i Skövde så har jag funderat på våra ganska så talrika underligheter som vi utarbetat under åren... :-)
Både tisdag, onsdag och torsdag har spenderats i hennes sällskap, både nyktert, och inte fullt så nyktert... he he...
De interna skämten och uttrycken funkar naturligtvis alldeles utmärkt i vår egna lilla privata samvaro, så lätt att uttrycka så mycket med så lite. En liten blick eller ett visst tonfall så nickar vi instämmande. Men efter en del små incidenter när vi befunnit oss i mer publika sammanhang fick mig att fundera på detta en smula. Inte för att det på något vis borde övervägas att arbetas bort, men ibland behöver man ta ett steg tillbaka och fundera på hur andra kanske uppfattar en. Inte heller det för att på något vis försöka samla vuxenpoäng, utan mest för att få ut ytterligare ett skratt ur en lustig situation man råkade åstadkomma.
Tänkte dra lite muntra exempel på våra interna egenheter. :-)
Under högstadiet hade bokstaven F, en viss betydelse oss emellan, som väckte oerhört bryderi hos personer i vår omgivning. När helst något gick på tok, eller när man helt enkelt kände att ett F "is called for", så sa vi F till varandra i ett lätt uppgivet och intensivt tonfall. Detta ledde till ett litet gapskratt och människor omkring oss funderade nog på om vår glädje för denna språkbyggande del inte var en liten gnutta överdriven... Givetvis, helt korrekt, klart. Men de kände inte till upprinnelsen, vilken, iofs är ganska överdriven oxå, med tanke på effekten... Det hela handlade helt enkelt om en diskussion vi hade om hur pass svårt det var att lyckas ta ett F-ackord på en gitarr, i synnerhet då jag, som har ett extremt ansträngt förhållande till instrument, därav var det enkelt att säga F när ngt var på tok eller jobbigt, simple as that, makes sense, huh? ;-P
I gymnasiet fick vår internitet en storslagen chans att blomma ut i sin fulla potential (nåväl, den kan oxå komma att uppstå när vi sitter och gaggar i nåt samlingsrum på ålderdomshemmet framöver...). Nåväl, gymnasiet, vi flyttade till Torsås och bodde i en liten dragig stuga. Eldade efter bästa förmåga i en kamin. För att lätta upp vår tillvaro med växelvis kyla och värme och lånade möbler, föll det sig naturligt att namnge vissa föremål i huset. Vår livhank, kaminen, fick det ståtliga namnet Ronald Brötehög(en vaktmästare i en julkalender, nån gång). Köksfläkten döptes till Viååla och TV:n fick heta Tage. Har en bestämd aning om att även micron hade ett namn, men minns inte vad.... Naturligtvis tillverkades snygga namnskyltar som fästes på våra personfierade ting. Efterhand så infann sig en känsla av vardaglighet kring detta, och vi tänkte ju inte på detta, men de flesta nya besökare i vår stuga, tittade på skyltarna storögt, men vågade inte riktigt kommentera dem. I skolan hördes saker som; jag la in i Brötehög innan jag cyklade så det kanske brinner när du kommer hem, eller: Brötehög tjurade som fan idag, det är iskallt hemma.
Ett uttryck som för alltid etsade sig fast någon gång under gymnasiet var vår något bisarra omskrivning av fenomenet läckage....
Exempel 1 det ligger barkbitar och skräp i hallen i stugan, detta väcker frågan: Bajsade du i hallen när du bar in ved förut?

Exempel 2 dressingen i en MAX-hamburgare har blandat sig med vätskan i tomaten och blivit väldigt rinnig, och droppar över hela bordet, detta orsakar utbristandet: titta, jag har ju kissat över hela bordet!


Här skulle jag faktiskt vilja moralisera en liten smula, för det är inte ett riktigt passande språkbruk för en tjugofemåring... Jag försöker tänka mig för så mkt jag kan, men kommer på mig själv både nu och då att använda våra egna läckage-termer... Inte så lätt att släta över lite snabbt heller, när man råkat säga det i ett totalt opassande sammanhang... Typ...öhhh... det är dialektalt... ehhh... funkar inte riktigt, he he he....

Bjuder på ett sista exempel, som jag själv tar på mig ansvaret för... Vanan att kalla saker som man inte riktigt vet vad man ska kalla, eller helt enkelt har glömt vad det heter, för mullakrek...
Det hela har sitt ursprung i en liten TT-notis i en tidning som jag läste för en herrans massa år sen, och där stod ungefär Mullah Krekar utvisas från Norge. (Mullah=muslimsk präst) Min tonåriga hjärna fann språkrytmen i namnet Mullah Krekar väldigt roande, och efter det så bar det utför...
Senaste incidenten inträffade i kön på MAXI (ja jag kallar det incident, inte heller mullakrek är ett passande ord i en tjugofemårings vokabulär..). Skövde stod framför mig och jag skulle be henne lägga upp en sån där pinne på varubandet, men jag kom inte på vad jag skulle kalla den. För en gångs skull fick min vuxna del av hjärnan (ca 14 hjärnceller med samarbetssvårigheter..) ordning på torpet, och lyckades stoppa mig en millisekund före jag sa "kan du lägga upp en sån där mullakrek". Istället sa jag .."en sån där.." och hötte med näven några gånger mot pinnarna... En liten triumf för mitt vuxenpoängskonto. Men vad händer då? Då brister Skövde ut. "En sån där mullakrek?" Ha ha ha ha.... Vi är bortom all räddning, he he he... Men vi är väl medvetna om det, och ärligt, att vara normal verkar ju va ganska så torftigt... ;-)