Snooze, vådan av att vara ensam.

De bästa av dagar så lyckas jag kliva upp kl 8, efter att först haft alarm kl 07:30, och sedan ställt om till 8. Men som vi alla vet så inträffar de bästa dagarna väldigt sällan. Imorse, oj oj oj.... jo då alarmet ringde för andra gången kl 8, men jag snoozade till 9 över , sen till 18 över, sen tänkte jag över vad jag skulle fixa innan skolan började kl 1, och bestämde mig för att ställa om till kl 9. kl 9 snoozade jag till 9 över..... ILLA! Nåja, jag hann duscha, käka frukost och kolla lite slött i boken som vi skulle använda för att förbereda en liten diskussionsuppgift till föreläsningen. Resonerade som så att jag är nog en av få som ens har fått kurslitteraturen redan, så de andra kommer inte ha gjort uppgiften i alla fall. Faktiskt så diskade jag till och med upp innan jag for till skolan. Min övertygelse är att om där fanns någon bredvid som skulle upp i svinottan för att göra ett hederligt dagsverke, så skulle jag inte ha mage att ligga kvar och lata mig, ytterligare en anledning till varför jag tror att det är bättre att vara två.
Trodde jag skulle behöva stressa hem kl 16, eftersom min tvätt-tid började då, och att jag sedan skulle va på friskis kl 16:30, men vi slutade redan 15:20. Lärarna är faktiskt riktigt bra på att skynda undan föreläsningarna så att man får gå tidigare. Eller bra, det är ju inte bra, att vi inte ens får den lilla undervisningstid som är schemalagd. Fått studiehandledningar och schema för hela terminen, sista halvan blir ju C-uppsats, och de två första delkurserna verkar inte totalt uppåt väggarna, dessutom deklarerade jag att jag hade för avsikt att jobba enskilt med paruppgiften på delkurs 1, tänkte vänta lite med att säga att jag skriver C-uppsats själv. Vi är bara ca 12 pers i klassen, och alla är i mer eller mindre "färdiga" par, så jag håller mig för mig själv.
Och jag tror att jag kommit på varför. Undrade lite vad det är som är fel, eftersom jag inte "får" några kompisar i skolan, och faktiskt, inte är särskilt intresserad av att umgås med någon av de andra utanför skolan. Min slutsats är enligt följande, de är studenter, och de är det frivilligt, de vill studera, de vill vara studenter. Eller jaa... typ så..... Jag är inte student! Jag råkar bara vara där och läsa lite kurser för att få min kandidatexamen. Och mina känslor och tankar om skolan behöver jag ju inte älta för sextiofjärde gången här... Således, undermedvetet, så är jag inte intresserad av att skapa några varaktiga relationer med någon från skolan, för jag vill bort bort bort därifrån så fort benen bär. Jag längtar efter och romantiserar kring det jobbet som jag hoppas att jag kommer att få, och därmed arbetskamrater, julfester och kanske after work?( Jag har hört talas om det, det verkar väldigt trevligt, min vän är på after work ibland, eller casual friday när de äter lunch på restaurang. Sånt vill jag oxå göra.) Jag har varit på flera fester på mitt extra-/sommarjobb och det är trevligt, fastän jag inte har typ någonting gemensamt med dem som jobbar där (trebarnsmammor 35-45 år).
För att återknyta till rubriken och vådan av att vara ensam... På samma tema som ett nyligt inlägg rörande julpynt, så är det väldigt, väldigt lätt att ignorera saker, låta bli att upprätthålla en viss nivå, och inte tänka på vad som är gängse norm. Bädda sängen är väl inget större problem, det har jag aldrig gjort i hela mitt liv, att snygga till lite, kanske släta ut täcket en smula, tycker jag räcker gott. Väntar man planerat besök är väl möjligen en något större insats på sin plats. Men sängkläder... Insåg i slutet av förra veckan att de där svartvita påslakanen med fint växtmönster började blir väldigt bekanta.... Tänkte efter och kom på att jag snorat runt i de där sängkläderna sen annandag jul.... Aj då, dax å byta kanske....?
Som tur är har jag ännu sinnesnärvaro nog att fortfarande upprätthålla en acceptabel nivå på min personliga hygien, så det har ju trots allt varit en relativt ren flicka som dreglat ner örngotten....
Tänkte avsluta med mer Winnerbäcks-poesi, men bloggandets terapeutiska inverkan har gjort mig lite godmodig, och då känns inte de där smått melankoliska och aningens cyniska raderna rättvisa längre... Men nu undrar ju alla vad jag menar, så jag skriver ner dem ändå, utan att riktigt mena dom lika mkt, som när jag nynnandes satte mig vid datorn.
"....Vart ska vi gå, vart ska vi göra med tiden, alla tusentals nätter och da'r. Ska vi schemalägga hela livet, eller ha vår rastlösa frihet kvar? Jag bara undrar, jag bara tänker, det finns en pusselbit som inte vill in, här skiner solen och ljuset blänker, i alla fönster i alla krypin...." -L. Winnerbäck
PS jag hörde en fågel sjunga förut idag, jag längtar efter den dagen när det glädjer mig, för just nu blir jag mest irriterad av hoppfullheten som genomsyrar den glada drillen. DS