Måste, måste, måste flytta....

Jo så är det, och det har varit min plan ganska länge nu, så fort skolan är klar ska jag börja söka jobb varhelst utom i Karlskrona (ja, dit räknas väl oxå grannkommunerna).
Igår fick jag ytterligare vatten på min kvarn.
2008 är året för handlingskraft och att ta tag i saker och våga, för att få något att hända, med detta i bakhuvudet var jag inte sen att ogenerat bjuda in mig själv till Ronneby, när jag fick nys om att kusin skulle ut en sväng på lördagskvällen. Åkte tåget gratis ner till Ronneby, en av få perks med att vara BTH-student, he he... Lyckades med relativt stor framgång leta mig hem till kusinens klassis som fyllde år. Trevlig fest, det visade sig att lägenheten mittemot oxå hade fest, så ytterdörrarna öppnades så det blev våningsfest, ganska intressant! Men vad mer intressant var, var ett hiskeligt roligt spel som lägenhetsinnehavarna hade i sin ägo. Typ nåt sånt här. En dansmatta kopplad till X-box 360, jag har sett sådana förut men tyckt att det verkade rätt fjompsigt, men oj, det är sanslöst skojigt, då särskilt när koordinationsförmågan är något åsidosatt på grund av onda saften.
Mitt hjärta slets mellan å ena sidan hoppa mig svettig framför deras löjligt stora plasma-skärm, och andra sidan att hänga me gänget vidare ut på hederligt disco. Men, eftersom jag var riktigt nyfiken på "the scene" i Ronneby så kastade jag en sista suktande blick på dansmattan för att sedan i väldigt osamlad tropp bege oss av mot natti på Ronneby Brunn. Vi försökte samla ihop folket för gemensam promenad, men det var lönlöst. En målmedveten längtan efter en toalett, samt för att undfly kylan gjorde att jag och kusin nådde målet allra först. Lite udda att ett, vad jag förstår hyfsat populärt ställe, ligger en bra bit utanför centrum där resten av ställena ligger (Förtydligande, Ronneby är litet, man kan utan större svårigheter och allt för höga klackar promenera från Ronneby Brunn in till centrum, och där inne finns knappt en handfull ställen, så pubrundor finns det väl direkt ingen marknad för).
Det som slog mig ganska omgående var att det var riktigt bra musik, inte bara tråkig populär-schlager utan oxå lite mer dans-låtar (inte á la Vikingarna eller Sven Ingvars...).
Och, för att ge min rubrik en smula relevans, inte känt folk vartän man vände blicken, så skönt, så avslappnande, kände inte igen en själ förutom kusin. Ingen som visste vem jag var, en känsla av frihet som jag så gärna skulle uppleva igen, och därför så blir jag ännu mer säker i min övertygelse att jag måste bort från Karlskrona.
Har ingen direkt förklaring till varför jag känner mig obekväm när jag ser (främst) bekanta ansikten från högstadiet. I stora delar är jag samma person som då, men ur några viktiga synpunkter är jag så långt ifrån den personen man kan komma, jag tror att jag påminns om det varje gång jag ser dem, och då känner jag mig olustig och obekväm.
Det är ju en av klyschornas klyscha, men jag vill börja från början, ett vitt papper, nya förutsättningar nya omgivningar. Räknar inte med att hamna i nåt himmelrike jämförelsevis, men jag hoppas att det blir en chans att bygga upp något utifrån den personen jag är nu. Det som oroar mig är att jag fegar ur.... Så, när jag om ett par månader deklamerar att jag fått fast anställning inom äldrevården(nej, jag är inte cynisk.... ha ha... inte alls...) i Karlskrona kommun, så snälla, snälla påminn mig om vad jag skrivit här, att jag måste härifrån, att jag måste våga!