Skeppsbrott på torra land

Eller: Who do you think you're foolin'?

Jag tar aldrig, eller iaf extremt sällan, ut någonting i förskott, för att förskona mig från besvikelser och djupa suckar.
Någon har bestämt att jag ska bära runt på ett porslinshjärta i handen, kunde inte ens få ha det i någorlunda säkert förvar innanför en skyddande bröstkorg. Länge, ofta och mycket har jag förvarat det på enklaste vis, man vill ju ha båda händer fria och slippa att ständigt hålla utkik för potentiella faror, så det får helt enkelt ligga nerbäddat, på gränsen till bortglömt i en liten ask i byrån.
Men "a ship in the harbour is safe, but that is not what ships are built for", stämmer alltför väl, så det måste få följa med ut, det är ett enahanda och tomt liv utan det, har jag märkt.

(Vill redan nu disclaima en smula; varning för sentimentala formuleringar, pretantiöst svammel och allmänt gnäll i detta inlägget.)

Att ta med lilla hjärtat ut kräver rigorösa förberedelser, mest i formen av att samla ihop så mkt mod som går att uppbringa, och samtidigt hålla förväntningar på en minimal nivå.

Men det behövs oxå utmaningar naturligtvis, aldrig kommer man någon vart om man inte ger sig in på okänd mark och åtminstone försöker utvecklas lite grann, och pröva nåt nytt.

Så jag gjorde det, jag dristade mig till att tro att där fanns något att hoppas på, således byggde jag upp en liten försynt förväntning.

Och mod hade jag samlat, så noga och bra som jag nånsin kommer att få till det, tror jag iaf.
Som alla förstår ropar inte en fröken som jag hej från andra sidan ån, inte ens en liten vink, faktiskt inte minsta tjuvtitt uppåt för att kanske kanske möta en blick på andra sidan.
Så med huvudet nerböjt hade jag rotat fram en gammal skraltig eka, ett hyfsat öskar, och en halvrutten brädlapp till paddel, redo att ge mig av på en ocean, fylld av hajar, krokodiler, stormar och piskande vågor.
Men inte den här gången heller fick jag se om jag klarade mig på öppet hav, inte prova om modet håller för hela resan till främmande strand.
Önskar att jag åtminstone kunde få knuffa ut båten en bit från strand, tappa paddeln, hamna i stormens öga och ramla överbord, för trots allt, så är jag en god simmare, och jag skulle lära mig nåt till nästa gång.

Lite Winnerbäck: "...känna som det känns när det rasar och välter..."

Jag vill, så jag väntar, väntar och väntar...

Slänger in lite Robbie Williams med, så här inför solens återkomst och smärtan av bristande knoppar: "I don't wanna die, but I'm not keen on living either..."

Klarar inlägget fler sliskiga klyschor...? Nej, får vara någon måtta tror jag bestämt.
Ikväll har jag förhoppning om att skingra bistra tankar med TP-spelande, skratt och glättigheter, såååå drygt att gräva ner sig. Bloggar lite istället. :-)