How bizarre...

Klassfest...

Själva strukturen för arrangemanget var riktigt dåligt faktiskt, MEN, det stoppade oss inte från att ha himla superskojigt ändå.. ;-)
Hade räknat med någon form av konferancier eller så, åtminstone någon som hälsade oss välkomna, kanske berättade lite om vilka skolor som var där. Men inget sånt, vi slog oss ner, och väntade ett tag på att något skulle sägas, men till slut högg vi in på förrätten, för inget hände ju. Sen kom middagen, gott. Lite senare dukade de av, skickade runt lite kaffe och sen skulle de ta bort borden för att kunna öppna dansgolvet. Det var oxå lite mysko... Jag har bestämt för mig att det stod "Statts festvåning" på inbjudan(som jag så klart slängt...), men de hade alltså dukat upp tillfälligt på dansgolvet i schlagerbaren, kändes lite mer taffligt än vad vi tänkt oss. (Men, som sagt, kan minnas fel oxå, det kan ju vara önsketänkande att det var festvåningen...)

Hur som helst, vi var bordsplacerade klassvis, så vi från 9A socializade med de ynka 3 pers som anmält sig från 9B... Vi var faktiskt hela 7 stycken där från A.. (Pinsamt få oxå, men vi var inte värst iaf, från en skola kom det bara 2 pers sammanlagt...)
Jag förstår inte detta svala intresse...? Är inte folk lite nyfikna åtminstone...? Det verkar som att övriga inte alls tyckte att det var det minsta speciellt att återträffa gamla klassen, vi som var där förstod inte riktigt hur de tänkte.

Vi hade som sagt, jätteskoj. Pratade med folk som man inte precis umgicks med under högstadietiden, alla var hur trevliga som helst, och mina farhågor om att falla in i gamla roller var helt fel (vilket jag iofs tillskriver de socialt smörjande dryckerna som jag intagit innan...)
Och jag, dumskallen, den pinsamt osäkra idioten, kom lite försiktigt fram till att jag har nog en del vänner iaf, även om typ ingen bor där jag bor... :-/
Det är jättesvårt att skaffa vänner när man inte befinner sig i några sammanhang, förutom en liten klass i skolan, som slutar om 10 veckor.
Har så stora förväntningar* på arbetslivet, hoppas jag inte blir helt besviken... När jag ser hur personer i min omgivnings umgängeskrets ser ut, så är det många kontakter som är via jobbet, dvs man jobbar ihop, och märker att man trivs och börjar umgås på fritiden med. Det är något jag hoppas på, men inget jag räknar med.
Hur som helst, kvällen efter borde jag vara ganska så glad och uppspelt efter en sådan genomtrevlig afton igår, men tyvärr har det lite motsatt effekt. Jag känner mig verkligen hopplöst efter, hopplöst utanför, hopplöst bredvid, och hopplöst clueless...
Känns som alla har massa autostart-program färdiginstallerade på sin hårddisk, som bara går igång av sig själva när det är dax, och jag är hopplöst förvillad och bråkar med konstiga MS-DOS-kommandon som jag inte har nån aning om hur de fungerar.

Misströstar nåt oerhört över sommarjobbet... Ett jobb i sig är inte det som räknas, det är mest det att inte veta var man ska få pengar ifrån, såna tankar blir lätt övermäktiga när man är lite lätt kontrollfreak och överängslig för det mesta sånt där vuxet grejs... (Hur vet alla allting om allt vuxet, söka jobb, gå med i a-kassa, anställningsavtal, sjukanmälan, intyg från läkare, skicka det till fsk-kassan, för att inte tala om vård av sjukt barn, barnomsorg etc etc etc...??! Jag är alldeles tydligt en nolla...)

Förresten, senare på kvällen, när middagen, bokstavligt talat, var "överstökad" (så kändes klassfest-arrangemanget som...) så uppträdde minsann och dag Herreys i Schlagerbaren! :-)



*Stora förväntningar i min värld betyder att där finns förväntningar öht, så inte så stora i "normala" mått mätt kanske...