Har du kommit nånstans....

...har du sumpat din sista chans, är du framme nu? Har du valt en väg att gå, ett mål att sikta på, är det verkligen du, är det verkligen du? (-Lars Winnerbäck)

Hmm... Vet inte vad det säger om mig, när ovan skrivna kommer till mig, när inbjudan till klassfest-reunion dimper ner på hallmattan idag. Det är visst tio år sen vi slutade nian, fick nåt brev för ett par veckor sen som uppmärksammade just det faktum, med glada tillrop som "visst skulle det vara roligt att träffa alla gamla klasskompisar!". Näe, inte särskilt, klass, jag, när då? Vi var ingen klass, vi var elever från två små ortsskolor som fick flytta ut till stora skolan (Yes, rödebyskolan, som hela sverige känner till sedan i höstas...) och beblandas med elever därifrån. Kändes aldrig som att det fanns någon direkt gemensam vilja att skapa en klass, i klassen, trots nåt fumligt team-building försök från lärarnas sida, i början av terminen, när vi fick åka på nåt slags miniläger på en gudsförgäten kursgård vid havet.
Oheliga allianser inleddes av vissa som var fast beslutna att ta sig in i den riktigt tonåriga tonårsvärlden. Jag gjorde väl lite mest som jag kände för, typ nästan iaf. Klädde mig ganska knasigt och hade ingen masterplan angående vilka jag umgicks med, för att hamna i rätt grupp. Fanns lite trevligt folk både från den ena ortsskolan som inte jag gått på och från rödebyskolan. Men aldrig några gemensamma försök att skapa nån klassanda, överlag umgicks de olika grupperna från vardera skola mest med varandra, och jag och vännen hade ju alltid varandra så, whatever, var väl den allmänna känslan till avsaknaden av klassammanhållning.

Så, det känns lite skrattretande alternativt som milt hyckleri att dessa människor som skrev "7/8/9 A" på sina pärmar under högstadiet plötsligt ska anses som en klass och ha klassfest... he he.. Cynisk, jag..?! Inte då.

Till saken hör att jag uppvisar en mkt dålig förmåga att inse att alla vi som då, när vi slutade nian, var mer eller mindre tonåriga av oss, idag är vuxna människor, med förmodligen enormt mkt mer mognad. Jag är lite av "I believe it when I see it"... Eftersom jag inte träffat många sen nian (jag gick på ett annat gymnasium än de flesta andra), så lever mina uppfattningar om hur de var som personer kvar hos mig. Total-barnsligt och, faktiskt, omoget! Ska verkligen ägna mig åt att försöka komma över denna hang-up, fram tills dagen D, för jag ska ju gå, vännen säger att man måste gå, och nog attan är man tämligen nyfiken oxå. :-)

Alla kan ju förneka in absurdum att de inte är det minsta nyfikna på vad folk har "hunnit med" sedan dess... Vare sig man vill vara med i den, eller förnekar dess existens, så är det statusstress som gäller. Och det är helt cool att inte vara med, men eftersom det alltid finns några som spelar spelet, så kommer man inte undan granskningen.
Därav inledningen på detta blogg-inlägg, vad har jag att komma med?
Har ännu ej haft ett jobb på riktigt, bara sommarjobb och timanställningar, vilket jag har varit helt nöjd med, för då har jag kunnat göra precis som jag vill, planera in resor och sånt.
Ett plus är att jag bara är typ en dryg halv termin ifrån min kandidatexamen, så jag har inte bara slackat sen gymnasiet.
Och 2008 har hittills funkat enligt planerna med händelser och personlig utveckling, så jag bävar inte särskilt mycket inför granskningen, eftersom jag vet att jag är bäst... ;-P (He he, överdriver lite, men jag tror/hoppas ni var med på det...)

Slutligen, det enda säkra man kan säga om det stundande arrangemanget är, det kommer ge en hel del att blogga om (Jaaaa!! Alla hoppar av glädje och entusiasm framför sina datorer..!!!! Eller nåt.... he he...)