Withdrawal*

Jag har valdigt plotsligt och ovantat blivit indragen i ett beroende. Det hela ar ytterst bisarrt och jag kan inte riktigt forsta hur det gick till.
Personligen har jag tidigare fnyst och rynkat pa nasan at folk som fastnar i diverse trask av habegar.
Men jag tror att jag borjar forsta dem.

Har jag tur ar det bara en tillfallig galenskap som rusar genom min hjarna, vi far se.

Det hela borjade i fredags. Efter att jag provade paragliding i Nelson, sa tankte jag, hmm.... Det var ju inte sa laskigt, undrar om det verkligen ar sa farligt att gora hela grejen, dvs hoppa ut fran ett flygplan och sen "glide:a" ner till jorden igen.
Men, nja, att hoppa fallskarm, det ar nog lite i laskigaste laget...

Men allteftersom vi narmade oss fallskarmsmecca, i form av Taupo, sa blev tanken mer och mer tilltalande, det var now or never.

Nar jag bokade hoppet och betalade sa undrade jag verkligen vad jag hade gett mig in pa, men nervositet skulle inte fa tag pa mig sa latt, sa jag resonerade att det ar sa manga som skuttar ur flygplan till hoger och vanster, sa det ar klart att det inte kan vara sa farligt.

Torsdag eftermiddag kom, och jag blev kittad med overall, sele och diverse andra pinaler, vi packade in oss som sardiner i ett litet flygplan, och flog ivag. Nar vi narmade oss 5000 fots hojd sa snorade min tandem-master fast mig vid sig, sen borjade vantan pa att na den magiska hojden av 12000 fot. Den kom, och gick.... Under de 20 min som det tar att komma upp till ratt hojd, hade det hunnit blasa in moln fran soder, sa vi var tvungna att landa igen. Hej antiklimax. Vi satt och vantade i nan timme pa att molnen skulle skingras, men icke. Det var bara att boka om till dagen efter.

Nar jag for andra gangen satt fastnaglad till en tandem-master var det for real, inte mkt moln i sikte, och det var nastintill omojligt att gora sig hord i flygplanet, sa om man skulle forsoka beratta att man absolut inte ville hoppa ut, var det anda lonlost. he he...

Men jag ville helt klart hoppa, var mest nervos over hur det skulle bergochdalbane-hisna i magen pa vagen ner.

Har lite svart att minnas vad som handa efter att vi satt pa kanten av flygplanet, jag med mina ben lydigt bojda under flygplanet, som instruktionen lod.

Hur som helst, plotsligt var vi pa vag ner mot jorden igen, i over 200km/h och det var sa ja-vla haftigt! Helt fri (forutom att man satt tight klistrad ihop med en annan manniska), hogt upp som attan, och det var sa haftigt.

Allt gick naturligtvis alldeles for snabbt, kandes som 10 sekunder, fast det var ca 6-7 min. Allra helst hade jag velat springa direkt bort till det vantande flygplanet och aka upp igen, och igen och igen.

Igar hoppade jag en gang till, nu fran 15000 fot. Min tandem-master sa "oh, we've made an addict!" nar han fick reda pa att jag hoppat i fredags. Darmed bestamde han att jag fick dra ut fallskarmen nar han sa till, sen fick jag styra fallskarmen en lang stund, innan han tog over infor landningen. Jo just det, vi gjorde oxa en framlangesvolt nar vi lamande flygplanet, sadana vill jag lara mig att gora sjalv.

Hur som helst, undrar om intresset kommer sitta i nagon langre tid, for just nu kan jag inte tanka pa annat en kanslan av att falla i 200km/h.

Synd bara att det kravs en rejal planbok for att utova det som hobby. Forst minst 30 000SEK for att ta ett cert, sen behover man ju nagon som kan skjutsa upp en ett par km upp i luften varje gang man ska hoppa. he he....

Well, som nagon sa "It's better to have loved an lost, than never have loved at all".

Just nu funderar jag pa om jag nastan angrar att jag testade skyhigh-drogen, men i langden kommer det ju hur som helst vara det mest haftiga minnet fran den har resan, sa det ar latt vart det. :-)

Bilder: http://www.facebook.com/album.php?aid=146961&id=606623143&l=6629b5888c

*Sjalvdiagnostisering